Varför informerar inte polisen om sin egen trafiksäkerhet?

"Den interna trafiksäkerhetspolicyn inom polisen måste dateras upp och göras tillgänglig för allmänheten" Foto: Polisen

DEBATTARTIKEL

En genomgång av Polisens webbsida www.Polisen.se visar att det knappast finns någon information om hur polisen arbetar med trafiksäkerhetsfrågor inom den egna myndigheten. Allmänheten ges heller ingen information om hur polisbilar får lov att köras på vägarna eller vart allmänheten kan vända sig med frågor om polisens trafiksäkerhetspolicy. Polisen borde vara betydligt mer aktiv och välkomna allmänheten med frågor och utveckla den egna trafiksäkerheten. Det skriver Jörgen Lundälv, docent i trafikmedicin vid Umeå universitet i denna debattartikel.

Svensk polis borde vara med och leda det nationella trafiksäkerhetsarbetet med nollvisionen som ledstjärna. Detta arbete borde vara igång för länge sedan. Vi fick nollvisionen år 1997 genom ett riksdagsbeslut och det dröjde 10 år därefter innan polisen antog sin egen trafiksäkerhetspolicy. Den låga statusen på trafikfrågorna har dessvärre kommit att bli allt mer utbredd inom polisen. Det är märkligt och skrämmande att trafikfrågorna inte lyfts upp mer exempelvis i polisens eget ”skyltfönster” på Internet – polisens egen webbsida. Polisen har en skral kontakt med allmänheten på deras webbportal www.polisen.se.

Den som söker på orden trafiksäkerhet, utryckningskörning och polisbilskörning hittar inte mycket information om polisens interna trafiksäkerhetsarbete och tänkande. Däremot hittar man inte mindre än 69 träffar på ordet trafiksäkerhet som behandlar den allmänna trafiksäkerheten och vår gemensamma nollvision. Polisen informerar om ”mångfald i trafiken”, ”cyklisters trafiksäkerhet” och ”bristande respekt för 30-sträckor”.

Viktigt med förebilder

Det är viktigt att polisen är förebild i det nationella trafiksäkerhetsarbetet och inte minst gäller detta det fortsatta arbetet med nollvisionen. På polisens webbportal använder polisen själv ord som biljakt när de beskriver förföljande och efterföljande av fordon. Det görs av polisen i olika pressmeddelanden. Däremot sägs inget om reglerna eller riskerna med sådan polisbilskörning för allmänheten. Polisen har möjlighet att informera om sin polisbilskörning och det egna trafiksäkerhetsarbetet men gör inte detta vilket kan ses som märkligt. Varför tar inte polisen som förebild sådana chanser att med full tydlighet informera om regler och risker för utryckningskörning.

Vad sker internt?
Sedan nollvisionen infördes år 1997 fram till år 2007 skadades ca 1800 polismän i polisbilskrascher i vägtrafiken. Dessa fordons- och personskador kostade Kammarkollegiet drygt 300 miljoner kronor. Nu är det hög tid att polisen öppet redovisar hur och vad man gör för att åstadkomma förändringar. Om inget görs kommer nämligen fler poliser och allmänhet skadas. Varför inte använda polisens egen webbportal att informera mer om detta arbete? Jag tror att polisen skulle kunna vinna på att skapa en nationell trafiksäkerhetsportal till sin webbsida för att hjälpa till att höja statusen på trafikfrågorna inom svensk polis. Den interna trafiksäkerhetspolicyn inom polisen måste också dateras upp och göras tillgänglig för allmänheten. Det är hög tid att börja med att tala om vad som sker inom polisen.

Insändarna obesvarade
Då och då publicerar dagstidningar korta insändare av allmänheten som reagerat på hur en till exempel en polisbil körts i trafiken. Sällan har jag sett att någon av landets 21 polismyndigheter tagit tillfället att delta i en sådan debatt och sett det som en möjlighet att informera och förklara för allmänheten om risker vid polisbilskörning eller vad som gäller i trafiken (gällande rätt) när ett utryckningsfordon körs utifrån särskilda undantagsbestämmelser. Varje fråga från allmänheten måste tas på största allvar och att besvara en fråga handlar också om respekt och erkännande för en intresserad allmänhet. Polisen måste delta i den fortsatta trafiksäkerhetsdebatten och ta sin roll som förebild.

JÖRGEN LUNDÄLV

Docent i trafikmedicin, enheten för kirurgi, Umeå universitet