Dricksvatten och vattenskyddsområden var två av huvudämnena som ventilerades på årets viktigaste kongress för vattenrelaterade frågor, Vattenstämman, som i år arrangerades i norrländska Umeå.
Inrättandet av nya vattenskyddsområden och revidering av äldre går i dag för långsamt. Otydlighet är vad som idag gäller, då många aktörer är inblandade samtidigt som tydliga nationella föreskrifter saknas. Kommunerna blir ofta ifrågasatta av motstående intressen i samband med framtagandet av vattenskyddsområden. Ett arbete som går trögt och är ineffektivt, vilket gör det krävande. Trots lagar och politiska prioriteringar från riksdag och regering har organisationen Svenskt Vatten svårt att hävda vattenintressena.
Det svenska dricksvattnet har ett mycket svagt skydd. Idag får en miljon personer sitt dricksvatten från oskyddade vattentäkter. Dessutom får över fyra miljoner personer sitt vatten från täkter med delvis föråldrade och omoderna skydd. Allt enligt en utredning som SGU genomfört för Svenskt Vatten.
Uppdatera skyddsområdena
– Många av kommunernas vattentäkter är inte skyddade. Ett flera av skyddsområdena är dessutom gamla och behöver ses över och uppdateras, sade enhetschef Johanna Lindgren, Svenskt Vatten, vid sin presentation av utredningen.
Det är med andra ord illa ställt med delar av det vatten når oss via ledningsnäten. Endast 40 procent av konsumenterna får idag dricksvatten från en vattentäkt, som har ett skydd enligt miljöbalken. Från vattentäkter som helt saknar skydd får över en miljon personer sitt dricksvatten. Riskerna är därmed stora att ett flertal orter i landet kan få in parasiter i sitt dricksvatten. Något som drabbade Östersunds och Skellefteås kommuner under 2011. Det otjänliga vattnet orsakade då 39 000 sjukdomsfall.
Ingen prioritering
Arbetet med att säkra vattenskyddet går på tok för långsamt. För att få svar varför gjorde Svenskt Vatten en undersökning riktad till de kommuner som inte har ett tillfredställande vattenskydd. Svaren förvånar då kommunerna anser, att länsstyrelserna inte prioriterar handläggning av vattenskyddsområden. Vidare är motståndet för stort från medborgare och olika intressegrupper. Dessutom är ersättningsfrågan en svår nöt att knäcka när det gäller att lösa ersättningsfrågan till drabbade markägare. Förvånansvärt nog saknas det dessutom resurser hos VA-huvudmännen att driva arbetet med vattenskyddet.
Långa handläggningstider
Länsstyrelserna handläggningstider är i genomsnitt 22 månader men det finns variationer från fyra år och ända upp till 13 år. Längsta handläggningstiderna har Stockholm, 10 år, Örebro, Östergötland och Jönköping 9, 8 respektive 7 år. Orsaken till långa väntetider kan enligt Länsstyrelserna inte enbart skyllas på dem. De anser att oftast finns bristerna i kommunernas handläggning.
I den gjorda undersökningen har 128 kommuner tillfrågats om sitt ansvar vad gäller VA-frågorna. I enkäten framgår, att 53 procent av de tillfrågade i 128 kommuner anser, att jordbruket bedriver ett aktivt motstånd mot vattenskyddsområden. 60 procent av de tillfrågade med ansvar för dricksvatten anser dessutom, att LRF är negativt inställd till införande av nya vattenskyddsområden.
Trots gällande lagar har kommunerna svårt att hävda samhällets vattenintressen. Det gäller även riksdagen där partierna tiger still. Sedan år 2007 har där endast nio motioner om vattenskydd inlämnats.
Utredningens slutsats är, att politikerna måste med större kraft och engagemang driva frågan om ett säkert dricksvatten. Lagstiftningen är tillräckligt bra men vattentäkternas skydd måste prioriteras.
Stora investeringar väntas
För landets kommuner väntar framtida investeringar i 25 miljardklassen. De nedgrävda vatten- och avloppsnäten är föråldrade och består av gamla rörledningar. För att klara utbytet måste det till kraftiga avgiftshöjningar i storleksklassen 30 procent. En höjning som inte lär tas emot med någon större glädje av vattenabonnenterna.
VA-verksamheten är för landets mindre kommuner en verksamhet med ack så små resurser. Förutom att det är svårt att få personal med kompetens till inlandskommunerna, brottas de med utflyttning och minskade skatteintäkter. Färre invånare är detsamma som högre kostnader för vatten och avlopp.
I Västerbotten satsar inlandskommunerna på samverkan genom att få kurser förlagda till någon av kommunerna. Att skicka personal på kurs till Stockholm eller ännu längre söderut blir för dyrbart. De små kommunerna måste hålla hårt i penningpåsen för att inte överskrida budget. Investeringsbudgeten är ett annat problem för dem och i de mindre kommunerna vill vattencheferna ha en särskild styrelse att arbeta mot. Något som även skulle påverka taxorna på ett bättre sätt än idag med tanke på skyldigheter de har sig pålagda.
