Den här nya infraröda bilden av Messier 55, tagen med ESO:s kartläggningsteleskop Vista, visar tiotusentals stjärnor som är hoppackade som en knottsvärm. Stjärnorna är inte bara ovanligt sammangyttrade. De är också ovanligt gamla, bland de äldsta i universum. Astronomer studerar Messier 55 och andra liknande objekt, som kallas klothopar, för att förstå hur galaxer utvecklas och hur stjärnor åldras.
Det är gravitationskraften som håller samman klothoparna eller de klotformiga hoparna i sin sfäriska form. I Messier 55 håller sig stjärnorna verkligen nära varandra: ungefär 100 000 stjärnor är samlade i en sfär vars diameter bara är 25 gånger större än avståndet mellan solen och dess närmaste granne Alfa Centauri.
Av de ungefär 160 klothopar som hittats i vår galax ligger de flesta i galaxens mitt. De två senaste upptäckterna gjordes med hjälp av Vista. De allra största galaxerna kan innehålla tusentals klothopar.
Observationer av stjärnor i klothopar visar att alla stjärnor i en sådan hop föddes ur samma gasmoln ungefär vid samma tid - för mer än 10 miljarder år sedan. Då, bara några miljarder år efter big bang, förekom nästan all befintlig gas i sin enklaste form: väte och helium. Då fanns bara mycket små mängder av tyngre grundämnen som syre och kväve.
Stjärnorna i klothoparna skiljer sig från stjärnor som fötts senare, till exempel solen. De består nästan bara av väte, medan stjärnor som solen innehåller tyngre grundämnen som bildades av tidigare generationer stjärnor. Solen, som tändes för ungefär 4,6 miljarder år sedan, är bara hälften så gammal som de äldsta stjärnorna i en klothop. Den kemiska sammansättningen i molnet som solen och solsystemet bildades ifrån avspeglas i mängderna av olika grundämne som uppmätts i hela solsystemet - i asteroider, planeter och till och med i våra egna kroppar.
På himlen kan man se Messier 55 i stjärnbilden Skytten, där den täcker en yta på ungefär två tredjedelar så stor som fullmånen. Den är svårobserverad från Sverige men från sydligare breddgrader kan den lätt ses i ett litet teleskop, även om den ligger 17 000 ljusår från oss.
Den franske astronomen Nicolas Louis de Lacaille var den förste som dokumenterade hopen runt år 1752. Tjugosex år senare tog en annan fransman, Charles Messier, med den som nummer 55 i sin välkända astronomiska katalog. Objektet kallas också NGC 6809 i New General Catalogue (Nya allmänna katalogen), en mer omfattande katalog som skapades i slutet av 1800-talet.
Den nya bilden togs i infrarött ljus med 4,1-metersteleskopet Vista.
