I en ny bild från Apex-teleskopet i Chile framträder ett slingrande stråk av kosmiskt stoft och gas som är över tio ljusår långt. I dess inre gömmer sig nyfödda stjärnor och i kompakta gasmoln håller ännu fler stjärnor på att bildas. Detta är ett av de ställen där nya stjärnor bildas som ligger närmast oss i rymden. Stoftkornen är så kalla att man måste observera vid våglängder av ungefär en millimeter, som man gjort här med kameran Laboca på Apex.
Molekylmolnet i stjärnbilden Oxen (Taurus på latin) ligger ungefär 450 ljusår från jorden. Bilden visar två avlånga delar av molnet som astronomer kallar Barnard 211 och Barnard 213. De är döpta efter Edward Emerson Barnard som i början av 1900-talet sammanställde en fotografisk atlas över vad han kallade “himlens mörka markeringar”. I synligt ljus ser dessa områden ut som mörka stråk utan några stjärnor. Barnard hävdade korrekt att det var på grund av “skymmande materia i rymden”.
Idag vet vi att de mörka stråken i själva verket är moln som består av interstellär gas och stoft. Då stoftkornen - små partiklar som liknar finkornig sot och sand - absorberar synligt ljus skyms stjärnorna som ligger bakom dem. Just molekylmolnet i Oxen är speciellt mörkt vid synliga våglängder. I andra stjärnbildningsområden som Orion lyser tunga stjärnor upp omgivningen. Stoftkornen i molnen sänder ut en svag värmesignal, men de är extremt kalla (temperaturen är ungefär -260 grader Celsius). Ljuset från dem syns därför bara i ljus med våglängd mycket längre än ögat kan se, ungefär en millimeter.
Dessa gas- och stoftmoln må vara i vägen för astronomerna som vill observera stjärnorna bakom dem, men det är faktiskt i just dessa moln som nya stjärnor föds. När molnen kollapsar under sin egen tyngd sönderdelas de i mindre bitar. I molnens mörka kärnor kan gasens täthet och temperatur bli tillräckligt höga för att fusionsreaktioner kan starta: en ny stjärna är född. När en stjärna föds omges den av en kokong av stoft som hindrar det synliga ljuset från att komma ut. Därför är observationer vid millimetervåglängder nödvändiga för forskare som vill förstå stjärnornas födelse.
Stråket ovan till höger i bilden kallas Barnard 211, medan den nedre vänstra delen kallas Barnard 213. I brandgult visas observationerna gjorda i millimetervågor med kameran Laboca på Apex, som är känslig för den svaga värmestrålningen från stoftpartiklarna. Laboca-bilden har kombinerats med en bild av området tagen i synligt ljus som visar en rik fond av stjärnor. Den ljusstarka stjärnan ovanför det kalla molnstråket kallas φ (phi) Tauri, medan stjärnan till vänster i bilden har beteckningen HD 27482. Båda dessa stjärnor ligger betydligt närmare oss än molekylmolnet.
Tidigare observationer har visat att Barnard 213 redan har fragmenterat och bildat mörka kärnor som snart ska bli stjärnor. De syns som knutar av lysande stoft i Laboca-bilden. Barnard 211 har inte kommit lika långt i sin utveckling. Molnet håller ännu på att sönderdelas men i framtiden kommer stjärnor att bildas även här. Det här området är därför en utmärkt plats för astronomer att studera den roll som Barnards mörka markeringar spelar i stjärnornas livscykel.
Observationerna gjordes av ett forskarteam lett av Alvaro Hacar vid Spaniens Nationella astronomiska observatoriet-IGN, i Madrid. Kameran Laboca sitter på 12-metersteleskopet Apex, som återfinns på 5000 meters höjd på Chajnantorplatån i de chilenska Anderna. Apex är en vägvisare för nästa generations teleskop för submillimeterljus: det snart färdigbyggda observatoriet Alma Atacama Large Millimeter/submillimeter Array.
