De här färgglada bilden av den klotformiga stjärnhopen NGC 6362 är tagen av kameran WFI på MPG/ESO:s 2,2-metersteleskop vid ESO:s observatorium La Silla i Chile. Tillsammans med en ny bild av hopens mitt tagen av NASA/ESA:s Hubbleteleskop, ger bilden ny information om en annars ganska okänd stjärnhop. Klotformiga stjärnhopar, eller klothopar, består till huvudsak av tiotusentals mycket gamla stjärnor. De kan också innehålla stjärnor som ser misstänkt unga ut.
De klotformiga stjärnhoparna (klothoparna) är bland de äldsta objekten i universum. De åtskilliga gulaktiga stjärnorna i hopen har redan gått genom en stor del av sina liv och blivit röda jättestjärnor. Men de klotformiga hoparna är inte bara statiska reliker. I dessa täta stjärnsamhällen händer det ändå en del underliga saker.
I NGC 6362 finns till exempel många så kallade “blå eftersläntrare”: gamla stjärnor som lyckas med konststycket att se yngre ut än de egentligen är. Alla stjärnor i en klothop bildades vid ungefär samma tidpunkt, vanligtvis för ungefär 10 miljarder år sedan. Ändå är de blå eftersläntrarna blåare och lyser starkare – och är därför tyngre – än de borde efter tio miljarder års utveckling. Blå stjärnor brukar vara heta och gör snabbt slut på sitt bränsle. Om dessa stjärnor bildades för ungefär 10 miljarder år sedan, borde de ha försvunnit för länge sedan. Hur har de överlevt?
För astronomer är det är en viktig fråga att förstå dessa blå stjärnors ungdomliga utseende. För tillfället finns det två teorier: antingen är de stjärnor som krockat med varandra och smält samman, eller så har material transporterats mellan två stjärnor som kretsar runt varandra. Huvudidén som båda dessa teorier bygger på är att stjärnorna inte var lika stora när de föddes som de är idag, men att de tillfördes extra material vid någon tidpunkt under deras levnadstid, och att det är därför de lever på lånad tid.
Även om NGC 6362 inte är lika välkänd som andra starkare lysande klothopar, är den intressant för astronomer och har varit föremål för ett antal studier under årens lopp. Den ingick i ett av 160 områden på stjärnhimlen som valdes ut för Pre-Flames Survey – en kartläggning som gjordes mellan 1999 och 2002 med 2,2-metersteleskopet på La Silla för att hitta lämpliga stjärnor att observera med VLT:s spektrograf Flames. Bilden här togs under dessa observationer.
Den nya bilden visar hela klothopen emot en rik bakgrund av stjärnor i Vintergatan. De centrala delarna av NGC 6362 har också detaljstuderats av NASA/ESA:s Hubbleteleskop. Hubbles bild visar en mycket mindre del av hopen. De två bilderna – en vidvinkelvy och en inzoomning mot mitten av hopen – kompletterar varandra perfekt.
Den här gnistrande stjärnbollen ligger i den södra stjärnbilden Altaret (Ara på latin). Från sydliga breddgrader är den enkel att se i ett litet teleskop. Den upptäcktes 1826 av den skotske astronomen James Dunlop med hjälp av ett 22-centimeters teleskop i Australien.
