Transporter av farligt gods omfattas sedan länge av många föreskrifter på såväl internationell som nationell nivå. Men trots ett omfattande regelverk, saknas det kompetens i alla led som hanterar det farliga godset.
– Det finns en okunskap i synnerhet bland avsändarföretagen , dvs de som beställer transporterna av sitt farliga gods, att det faktiskt är de som har huvudansvaret vad gäller förpackning, klassificering och dokumentation. Utbildningsfrågan är därför en av de viktigaste att lösa just nu för branschen. Det hävdar Per Wilny, lärare, tillika säkerhetsrådgivare inom farligt gods för samtliga transportslag.
Enligt (MSB), Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, är farligt gods ett samlingsbegrepp för ämnen och föremål som på grund av sina kemiska eller fysikaliska egenskaper kan orsaka skador på liv, hälsa, miljö eller egendom. Till exempel kan farligt gods ha explosiva, brandfarliga, giftiga, radioaktiva eller frätande egenskaper. Som exempel på farligt gods kan nämnas bensin, gasol, cigarettändare, svavelsyra, arsenik, radioaktiva ämnen, fyrverkerier och sprayburkar.
Farligaste godset?
Tidigare har ämnena som delats in klasserna från 1 till 9 haft en rangordning i ”farlighet” där klass 1 som innehåller explosiva ämnen var den farligaste klassen och klass 9 den ”snällaste” Men detta system är enligt Wilny idag förlegat och han exemplifierar med en retorisk fråga.
– Vilket är farligast, att bränna handen, förfrysa handen eller utsätta handen för frätande ämnen? Resultatet blir vävnadsdöd i alla fallen.
– Man kan helt enkelt inte säga att det ena ämnet är farligare än det andra. De nio klasserna finns kvar, men de definierar enbart vilka egenskaper det farliga godset har.
Inom de flesta klasser finns det tre olika förpackningsgrupper som skiljer sig åt, där det finns en rangordning från mycket farliga ämnen till mindre farliga ämnen.
Till exempel så hamnar både bensin och diesel i samma klass, klass 3 brandfarliga vätskor, men i olika förpackningsgrupper. Bensin som har en flampunkt som understiger 23 grader, hamnar i förpackningsgrupp II, brandfarlig vätska, medan diesel som har en högre flampunkt hamnar i förpackningsgrupp III, mindre brandfarlig vätska.
Tyngdpunkt mot Väst
Just bensin och diesel är tillsammans med frätande ämnen den typ av farligt gods som transporteras mest frekvent på de svenska vägarna.
Geografiskt sett har tyngdpunkten av farliga godstransporer för svensk del hamnat i väst.
– Här finns dels Sveriges största hamn, Göteborg, som tar in stora volymer farligt gods, dels har Västkusten många kemiska industrianläggningar som kräver sina transporter. Men även Öresundsbron är en viktig passage liksom alla övriga svenska stora hamnar.
Innerstadstunnlar begränsar
Med tanke på det omfattande regelverk som finns är det lätt att tro att det finns mycket strikta bestämmelser var man får köra sitt farliga gods, men enligt Wilny så finns det ingen egentlig avgränsning vilka vägar som man får köra på. Men det finns naturligtvis lokala trafikföreskrifter som säger annat. Bland annat så gäller särskilda
restriktioner på bland annat Öresundsbron och ett antal innerstadstunnlar i Stockholm och Göteborg, häribland Södra länken respektive Götatunneln.
Utbildning krävs inom alla led
Enligt lagstiftningen måste alla förare som transporterar farligt gods på väg inneha giltigt utbildning. Kör man över vissa lättnader behöver man ett förarintyg (ADR-intyg). ADR är ett internationellt regelverk för transport av farligt gods på landsväg. Den svenska versionen av regelverket, ADR-S ges ut av MSB.
– När det gäller förarkurser (ADR-intyg) så finns det fyra utbildningar. I grundutbildning lär man sig att hantera styckegods och bulktransport i alla klasserna, förutom klass 1 och 7 som innefattar explosiva och föremål respektive radioaktiva ämnen. Dessa två klasser liksom tanktransorter har sina egna respektive specialutbildningar.
Utbildningsfrågan är som tidigare nämnt mycket viktig, enligt Wilny.
– Det står i föreskrifterna att alla som är involverade i transportprocessen ska ha utbildning, men det finns en okunskap, framförallt bland de avsändarföretag som sällan hanterar farligt gods.
– Alltför många kan inte klassificeringsfrågorna och har dålig kunskap om hur man ska förpacka och etikettera enligt gällande regelverk. Men även att skriva dokument så att chauffören kan kontrollera godset. Det är faktiskt avsändaren som har huvudansvaret för allt detta. Ansvarsfrågan ska alltså inte lämpas över till tranportören som nu alltför ofta görs. Kommer man till rätta med dessa problem så blir eventuella följdfel inte lika stora, avslutar Per Wilny.
Fakta
MSB:s verksamhet
I rollen som transportmyndighet arbetar MSB inom många olika områden för att skapa goda förutsättningar för säkra transporter av farligt gods på land. MSB har bemyndigande att utfärda föreskrifter och ansvarar för utveckling och administration av lagstiftningen som gäller för transport av farligt gods på väg och järnväg.
Källa: MSB
Fakta
Lagstiftning
Lagen (2006:263) respektive förordningen (2006:311) om transport av farligt gods ger grunden och de yttre ramarna för transport av farligt gods i Sverige. Den särskilda lagstiftning som gäller för transporter på väg respektive järnväg anges av
- Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps föreskrifter (MSBFS 2011:1) om transport av farligt gods på väg och i terräng (ADR-S)
- Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps föreskrifter (MSBFS 2011:2) om transport av farligt gods på järnväg (RID-S)
ADR-S och RID-S omfattar alla delar av transporten, från bestämmelser om ansvar, klassificering och förpackning, till märkning, utbildning och utrustning.
Källa: MSB
