Vad hände med solen för två år sedan? Eller rättare sagt: varför hände inget?
De flesta forskare var inställda på att solfläckarna, som orsakas av kraftiga elektriska utbrott på solen, skulle bli fler i enlighet med de elvaåriga cykler som solen tycks följa slaviskt och som man mätt ända sedan slutet av 1700-talet. Men cirkeln tycktes vara bruten och solen hade trätt in i ett förbryllande utdraget lugn. Nu har solens aktivitet återgått till det normala och förväntas nå sitt maximum i år – kraftigare än på mycket länge.
Det är för övrigt värt att notera att solfläckar inte bara är något kuriöst astronomiskt fenomen, utan i allra högsta grad påverkar oss genom att de under en tid är den viktigaste felkällan för GNSS-mätningar. De kan slå ut satelliter vilket kan leda till att GNSS-satelliter tillfälligt kopplas bort för att inte skadas. Med negativ inverkan på positioneringen som följd. 1989 och 1991 var dessa elektriska solstormar så kraftiga att de ledde till strömavbrott i Kanada och Sverige.
Förknippad med solfläckscykeln finns en annan cykel, polarskenets, som på norra halvklotet kallas norrsken. Ju fler solfläckar, desto mer färgsprakande norrsken. Det beror på att båda är orsakade av solens magnetfält. Ofta uppträder solfläckar i par, nära både den magnetiska syd- och nordpolen.
Vad hände då 2008-2010?
Nya datorsimuleringar visar att solens långa inaktivitet berodde på ett utbyte av het plasma i den.
Solen innehåller enorma floder av plasma, liknande havsströmmar på jorden. Dessa plasmafloder påverkar solen på ett sätt som forskarna just börjat förstå. Plasman driver runt solen och det tar i snitt 11 år att tillryggalägga ett varv. Plasman förflyttar sig snabbare under första halvan av solcykeln, sedan drar den ned på tempot under den andra halvan och det är denna uppbromsning som kan leda till en fördröjd inaktivitet med nästan inga solfläckar, såsom den som inträffade 2008-2010. Orsaken till plasmaflödenas hastighetsvariationer antas vara en komplicerad växelverkan mellan plasmaflöden och solens magnetfält.
Bakom forskningen står Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics.
