Den 25 januari var Sjöfartsverkets generaldirektör Katarina Norén tillsammans med Försvarets generaldirektör inbjuden till riksdagens försvarsutskott för att informera utskottet om den luftburna sjöräddningen. "Det har cirkulerat många felaktiga uppgifter angående den svenska sjöräddningsförmågan den senaste tiden. Besöket i försvarsutskottet gav oss möjlighet att ge en rättvisande bild av det dagsaktuella läget för svensk sjöräddning samt förslag på hur vi kan jobba långsiktigt", säger Katarina Norén, generaldirektör på Sjöfartsverket.
Inom det svenska havsområdet och i insjöarna Vänern, Vättern och Mälaren ansvarar Sjöfartsverket för sjöräddning. Sjöräddningsinsatserna leds från Sjöfartsverkets sjö- och flygräddningscentral i Göteborg som larmar ut de resurser som behövs för att efterforska och undsätta nödställda. Resurserna samverkar från tio olika grannländer och kan vara båtar och fartyg från Sjöräddningssällskapet, Kustbevakningen, Sjöfartsverket, polisen, kommunala räddningstjänster, Försvarsmakten eller privata rederier och principen är att de resurser som är bäst lämpade och befinner sig närmast nödställda används. Några av resurserna som används är räddningshelikoptrar.
– När det kommer till sjö- och flygräddning är det viktigt att skilja på vad civilsamhället behöver och vad militären behöver. Det säkerhetspolititiska läget kräver en översyn av hur de civila och de militära systemen ska interagera, något som också pågår inom ramen för uppbyggnad av totalförsvar 2020. Huvudmannaskapet för sjö- och flygräddning har i princip legat på Sjöfartsverket och dess organisatoriska föregångare i cirka 100 år medan räddning via helikopter under en period hanterades av Försvarsmakten på uppdrag av Sjöfartsverket, säger Katarina Norén.
Sverige har ett välutvecklat civilt system för sjö- och flygräddningstjänst som bygger på en effektiv samverkan mellan olika aktörer, myndigheter, länder och med stort inslag av frivillighet. Ideella Sjöräddningssällskapet har under många år deltagit i en mycket stor del av sjöräddningsinsatserna. En samverkansorganisation med stort inslag av frivillighet innebär geografisk tillgänglighet på lämpliga resurser och en närhet som ger snabb insatstid för första enhet på plats.
Under en period har helikopterresurserna i systemet inte fungerat som de ska. De har till stor del att göra med den avtalsrörelse Sjöfartsverket är inne i. Men misstroende mot ledningen, en historiskt stark kultur, brister rörande sekretesskydd som inte åtgärdades i samband med integrationen av flygoperationen och trycket från omvärlden har också bidragit till att alla baser inte kunnat verka i den omfattningen som är önskvärt.
– Nu har vi fokus på avtalsarbetet och dess nya förutsättningar. Det innebär att så fort som möjligt komma överens elleratt förbereda schemaläggning utifrån det centrala avtalet från 1 februari för det fall vi inte kommer överens samt att vara en tydligare arbetsgivare med rätten att leda och fördela arbetet. Men vi jobbar också med ledningens förtroende och en öppnare kultur, parallellt med att säkerställa regel- och lagstöd för flygoperationen, säger Katarina Norén.
Långsiktigt bejakar Sjöfartsverket en utveckling av det militära systemet med anledning av det nya säkerhetspolitiska läget och en översyn av de civila och militära systemen. Samtidigt värnar vi om en fortsatt utveckling av det civila systemet för en enda huvuduppgift att kunna rädda liv. En ökad samordning mellan statliga och kommunala räddningstjänster möjliggör ett prehospitalt akut omhändertagande samt effektiv användning av frivilligresurser.
– Sjöfartsverket ser gärna att Försvarsmaktens förmåga att bistå det civila samhället med helikopterresurser ökar, både genom att Försvarsmakten ges möjligheter att svara för sina egna behov av flygräddning men också som resurs för nödställda civila, säger Katarina Norén.
