IVL har i ett projekt testat olika tekniker för att rena PFAS-förorenat lakvatten från avfallsanläggningar. Effektiviteten har utvärderats genom praktiska försök och kostnader för teknikerna har beräknats. Resultaten visar att reningen är dyr men att den kan vara motiverad ur ett samhällsekonomiskt perspektiv, så länge målet är att reducera PFOS eller de mest toxiska PFAS-ämnena.
Perfluorerade ämnen, PFAS, är en grupp vatten- och smutsavstötande kemikalier som finns i en mängd vardagsprodukter. Lakvatten och processvatten från i princip alla avfallsanläggningar i Sverige innehåller förhöjda halter av PFAS.
– Utsläpp av PFAS med lakvatten är en stor punktkälla och många avfallsanläggningar har fått krav på sig att antingen utreda kompletterande rening av PFAS eller installera reningsutrustning för att kunna fortsätta släppa lakvattnet till kommunala reningsverk, säger Andriy Malovanyy, projektledare på IVL Svenska Miljöinstitutet.
I det aktuella projektet har tester genomförts på lakvatten från fyra avfallsanläggningar, med olika halter av PFAS-ämnen. Utvärderingen visar att skumfraktionering, rening med granulerat aktivt kol och jonbytare är de mest lovande teknikerna.
En generell slutsats är att PFAS-ämnen som har kortare kolkedja avskiljs sämre än de med längre kedja, men effektiviteten går att styra genom frekvensen av byte av kol eller jonbytare.
Ett stort fokus i studien har varit att visa hur reningskostnaden påverkas beroende på vilken reningsgrad som sätts upp för PFAS.
– Även om kunskapen om toxiciteten av olika PFAS är begränsad så vet vi idag att PFAS med kortare kolkedja, det vill säga de som är svårare att avskilja, ackumuleras mycket mindre i den mänskliga kroppen än vad längre PFAS gör, vilket även borde göra dem mindre toxiska. Det kan därför vara bättre ur ett samhällsekonomiskt perspektiv att begränsa reningen till att minska de mest toxiska och miljöfarliga PFAS, säger Andriy Malovanyy.
Om reningen ska utformas utifrån dagens krav, som för de flesta anläggningar innebär krav på att minska halten av det mer kända, och numera förbjudna ämnet PFOS så blir reningskostnaderna lägst vid användning av jonbytare.
Vid målet att minska halten av PFOS med 90 procent beräknats reningskostnaden bli 500 000-600 000 kronor per år för en normalstor avfallsanläggning. Om målet istället är att minska de mest toxiska PFAS med 90 procent, samt även en del PFAS med kort kolkedja, ökar kostnaden till cirka 900 000 kronor per år.
