Regeringen har lagt fast en nationell infrastrukturplan för åren 2022 fram till 2030. Totalt satsas 881 miljarder kronor, vilket är den största infrastrukturinvesteringen i Sverige någonsin. Men satsningen har mötts av kritik inte minst från borgerligt håll. Nu är frågan om den nya regeringen kommer att riva upp infrastrukturplanen, eller åtminstone delar av den.
AV PETER HÖÖK
Moderaterna har varit tydliga i kritiken mot infrastrukturplanen och har i sina alternativ betonat vikten av en fungerande järnväg och har sagt nej till nya höghastighetståg. Nu har högerblocket lagt fram en motion i riksdagen där man stänger dörren till svenska höghastighetståg. I motionen skriver högersidan att satsningen på höghastighetståg riskerar att tränga undan andra nödvändiga investeringar inom infrastruktur.
M vill hellre satsa på att underhålla befintlig infrastruktur.
M vill också gå vidare med Oslo-Stockholm 2.55, Norrbottniabanan och Ostlänken och dessutom bygga ut Västra stam-banan. Likaså betonar M vikten av att ge resurser till vägnätet som på sina håll är försummat. Övriga partier i högerblocket har i princip samma kritik mot den nationella infrastrukturplanen vilket gör att det i den nya regeringen finns en samsyn kring hur infrastrukturinvesteringar ska fördelas i framtiden. Dessutom har det förändrade världspolitiska läget gjort att olika omprioriteringar kan vara nödvändiga, inte minst när det gäller energiförsörjningen.
Ännu är inget sagt vad gäller förändringar i infrastrukturplanen men man kan förvänta sig att utbyggnaden av de planerade höghastighetsbanorna kommer att inskränkas väsentligt. Likaså kan Norrbottniabanans fortsatta utbyggnad bli föremål för revision. Även utbyggnaden av stråket Gävle-Sundsvall är ett projekt som kan komma att ifrågasättas, för att ta några exempel på en ny regerings möjliga prioriteringar.
Det finns ett stort missnöje ute i regionerna med signalerna på att utbyggnaden av höghastighetsbanorna inte kommer att genomföras. På många håll har det gjorts investering-ar i miljonklassen som ett resultat av Sverigeförhandlingen som baserade sig just på höghastighetsbanornas tillkomst.
Man har planerat för bostäder och industrier och haft stora förhoppningar på den utveckling som höghastighetsbanor för med sig. Sannolikt kommer regionerna att påverka i vilken mån inskränkningarna i utbyggnaden av höghastig-hetsbanorna kommer att genomföras.
Den bärande tanken bakom infrastrukturplanen är att flytta transporter från väg till järnväg av miljöskäl. Men fortfarande genomförs åtta av tio transporter på väg. Därför menar många att det är rimligt att satsa på upprustning av vägnätet. Och en kraftfull satsning på laddinfrastrukturen är nödvändig, inte minst för den tunga trafiken. Det menar bland andra SD.
Trafikverket har en underhållsskuld till vägnätet på 23 miljarder kronor. Det innebär att man tvingas prioritera eu-ropavägarna och måste lappa och laga på riksvägarna, särskilt gäller det länsvägarna. Att överföra resurser från dyra järnvägsprojekt till att rusta upp vägnätet kommer sannolikt att vara en prioritering för en ny regering.
Till förändringar i transportinfrastrukturen kommer behovet av en ny energipolitik. Kärnkraften behöver åter-ställas och byggas ut och likaså måste det nationella elnätet rustas upp. Elnätet är en grundläggande infrastruktur i vårt samhälle. En ökad elektrifiering av samhället, bland annat inom transportsektorn och industrin, kommer att påverka elnätet och ställa nya krav på distribution och effektivitet. Man kan förvänta sig kraftfulla åtgärder av den nya regeringen när det gäller svensk infrastruktur. Tåg i tid, el i ledningsnäten och körbara vägar är högt prioriterade samhällsfunktioner som kräver både investeringar och ett tydligt ledarskap där fokus läggs på att få det som inte fungerar idag åtgärdat snarast och med hög prioritet.
