Det intensivt röda molnet i den här bilden, tagen med ESO:s jätteteleskop VLT, är ett område fyllt av glödande vätgas som omger stjärnhopen NGC 371. Denna stjärnornas barnkammare är belägen i vår granngalax Lilla magellanska molnet.
I dessa så kallade H II-områden, fyllda av joniserat väte, föds mängder av nya stjärnor i rask takt. NGC 371 är ett typexempel på ett sådant område: en öppen stjärnhop omgiven av en nebulosa. Stjärnorna i en öppen stjärnhop har ett gemensamt ursprung i samma diffusa H II-område. Med tiden förbrukas huvuddelen av vätgasen i bildandet av nya stjärnor, vilket kvarlämnar ett skal av vätgas – som det i bilden – och en hop heta, unga stjärnor.
NGC 371 ligger i galaxen Lilla magellanska molnet. Det är en dvärggalax som ligger bara 200 000 ljusår bort. Detta gör den till en av de galaxer som ligger närmast Vintergatan.
Dessutom innehåller Lilla magellanska molnet stjärnor i alla möjliga olika utvecklingsfaser, från de mycket ljusstarka, unga stjärnorna som finns i NGC 371 till supernovarester som är kvarlämningar från döda stjärnor. Dessa unga stjärnor utsänder kopiösa mängder ultraviolett strålning vilket får den omgivande gasen att lysa upp i ett färgrikt sken som sträcker sig hundratals ljusår åt alla håll.
Öppna stjärnhopar är ingalunda sällsynta; talrika exemplar finns i vår egen Vintergata. Men NGC 371 är särskilt intressant därför att den innehåller ovanligt många så kallat variabla stjärnor, stjärnor som varierar i ljusstyrka över tid. En särskilt intressant typ av variabla stjärnor är de så kallade långsamt pulserande B-stjärnorna. Astronomer använder dessa för att studera stjärnors inre med hjälp av tekniken asteroseismologi och ett flertal sådana stjärnor har upptäckts i den här hopen. Variabla stjärnor spelar en avgörande roll inom astronomi: en del typer är ovärderliga för att mäta upp avstånd till avlägsna galaxer och därmed även universums ålder.
