Med de i särklass kortaste start och landningsbanorna i Europa tvingas operatörer som bedriver interkontinental trafik lämna betalande last kvar på Arlanda då bana 1 är stängd för underhåll, vilket sker regelbundet i längre och kortare perioder.
Två av Arlandas tre banor mäter endast 2500 meter, vilket inte är kompatibelt med det interkontinentala flygets behov. Ingen annan jämförbar flygplats har den här problematiken och det är vår bestämda uppfattning att just denna unika brist kraftigt hämmar Arlandas attraktionskraft. Vi ser som den bästa lösningen att förlänga en bana på Arlanda för att utgöra redundans till den idag enda längre banan. Swedavia hävdar konsekvent att man har tillräcklig banlängd för sina operationer och planerar istället för en fjärde bana 20 år in i framtiden.
Varför ser det då ut som det gör på Arlanda?
Inte en ursäkt, men ändå en förklaring till Swedavias retorik, ligger till stor del i finansieringsmodellen för svensk luftfart. Till skillnad från infrastruktur för väg och järnväg, som har statlig finansiering, är infrastruktur för luftfart användarfinansierad.
Denna finansieringsmodell är en svår utmaning för hela flygsverige och utgör ett hinder för att möta de uppställda transportpolitiska målen om just tillgänglighet.
Det våra grannländer ser som en investering i infrastruktur vänds hos oss istället konsekvent till en kostnad.
Swedavias uttalade ambition om att Arlanda ska bli ledande flygplats i Norden är helt enkelt inte realistisk med dagens banlängder, utan framstår mer som en modern version av HC Anderssons saga Kejsarens nya kläder.
I det här fallet är kejsaren faktiskt naken.
Av:
Tomas Gustafsson
Flygsäkerhetskommittén
Svensk Pilotförening
