Staden Dijon erbjuder förmodligen ett av de mest framgångsrika exemplen på återinförandet av spårvagnen i Frankrike. Sedan 2012 har två andra generationens spårvagnslinjer fungerat som ryggraden i kollektivtrafiken i staden med cirka 160 000 invånare.
En del av fransk transporthistoria
Redan 1895 trafikerade spårvagnar med normal spårvidd och landvägar i Bourgognes huvudstad, som därefter täckte ett nät på nästan 400 kilometer i staden och regionen. Klassiskt för fransk transporthistoria, tillbakadragandet av lokala järnvägstransporter började på 1930-talet och 1961, som en av de sista 1:a generationens spårvagnar, avbröts den sista linjen i Dijon.
Två normalspårlinjer
Inte ens trolleybussen som introducerades 1950 kunde överleva och försvann igen 1966 – fokus låg nog på att staden skulle vara bilvänlig, men vid millennieskiftet var man tvungen att inse att detta försök hade misslyckats. En radikal trendvändning gav universitetsstaden, som också är viktig för turismen, ett nätverk av två normalspårlinjer med en längd på 19 km. Sträckorna körs av 33 Alstom Citadis 302 järnvägsvagnar, som kan ta emot 200 passagerare.
Varför kan exemplet med Dijons kollektivtrafik beskrivas så framgångsrikt? I den historiska gamla stadsdelens värdefulla och känsliga miljö integrerades spårvagnen på ett sådant sätt att den varken är till besvär eller främmande kropp. Tvärtom är fallet, spårvägen berikar gaturummet och har nästan helt befriat centrum från MIV (motoriserad individuell transport).
