Data från ESA-satelliten SMOS, som är utformad för att mäta världshavens salthalt och markfuktighet, kan också användas för att spåra hur vattenmassorna i världshaven cirkulerar. Det gör det möjligt att identifiera variationer i de stora havsströmmarna.
Forskare vid DTU Space, Danmarks Tekniska Universitet, har hjälpt till att fram konceptet bakom SMOS. De ser också till att satelliten mäter på ett korrekt sätt.
– Ett av de stora framstegen med SMOS är att vi har kunnat följa flödet av vatten med låg salthalt, särskilt där det kommer in stora tillskott av sötvatten som vattenflödet från Amazonas, säger Nicolas Reul från det marina forskningsinstitutet Ifremer.
Amazonas är världens största enskilda källa till sötvatten i världshaven med ett bidrag på så mycket som 15 procent av den totala mängden sötvatten i haven. SMOS har även kartlagt hur sötvattnet från Amazonas fördelar sig i Atlanten. Under de första sex månaderna finns stora mängder sötvatten framför allt i ett stort område i nordväst, medan det börjar föras tillbaka till de östra delarna av de norra brasilianska havsströmmarna under andra halvåret.
SMOS sändes upp i rymden i november 2009 och man kan redan konstatera att satelliten uppmätt förändringar i havens salthalt.
