ESO:s teleskop Vista vid Paranalobservatoriet i Chile har tagit en imponerande ny bild av Helixnebulosan. Bilden, tagen i infrarött ljus, visar upp stråk av kall gas som man inte ser i bilder tagna i synligt ljus. Bakom nebulosan skymtar en rik bakgrund av stjärnor och galaxer.
Helixnebulosan är en av de närmaste och mest imponerande exemplaren av en planetarisk nebulosa. Den ligger i stjärnbilden Vattumannen, ungefär 700 ljusår från jorden. Detta underliga objekt bildades då en stjärna som liknade solen var i slutskedet av sitt liv. Eftersom stjärnan inte kunde hålla kvar sina yttre lager började den långsamt kasta ut höljen av gas som idag utgör nebulosan. Stjärnan, som nu är på väg att bli en vit dvärg, syns som den lilla blå pricken i mitten av bilden.
Själva nebulosan är ett komplicerat objekt. Den består av stoftpartiklar, joniserat material samt molekylär gas, arrangerat i ett vackert och invecklat mönster som lyses upp av starkt ultraviolett ljus från den stjärnan i mitten.
Helixnebulosans stora ring av gas är cirka två ljusår tvärsöver, vilket motsvarar hälften av avståndet mellan solen och vår närmaste stjärna. Det finns dock material ända ut till fyra ljusår från stjärnan. Detta syns speciellt bra i den här infraröda bilden, där röda fläckar av molekylär gas syns över större delen av bilden.
Den tunna gasen är svår att se i vanliga teleskop, men fångas lätt upp av Vistas speciella detektorer som är mycket känsliga för infrarött ljus. Med hjälp av sin spegel på 4,1 meter detekterar teleskopet också en imponerande samling av stjärnor och galaxer i bakgrunden.
Vistas skarpa syn avslöjar också den detaljerade strukturen i nebulosans ringar. Det infraröda ljuset avslöjar var den kallare molekylära gasen finns. Materialet är arrangerat i smala trådar som strålar ut från mitten och ger intryck av ett kosmiskt fyrverkeri.
Astronomer kallar dessa små trådar av molekylärt väte för kometknutar (eng. cometary knots). Knutarna, som till utseendet påminner om kometer, kan verka små, men är var och en lika stora som vårt eget solsystem. Molekylerna i knutarna överlever den energirika strålningen från den döende stjärnan just därför att de håller ihop inuti knutarna, som i sin tur skyddas av lager av stoft och molekylär gas. Det är ännu inte känt hur kometknutarna har uppstått.
