Den ljusstarka galaxen NGC 3621, här fångad på bild av WFI-kameran på 2,2-meterteleskopet vid ESO:s La Silla-observatorium i Chile, ser ut som en klassisk spiralgalax. Men egentligen är den ovanlig: den saknar utbuktning i mitten och kallas därför för renodlad skivgalax.
NGC 3621 är en spiralgalax som befinner sig ungefär 22 miljoner ljusår bort i stjärnbilden Vattenormen. Den är förhållandevis ljusstark och kan observeras bra i teleskop av mellanstorlek. Den här bilden togs med WFI-kameran (Wide Field Imager) på MPG/ESO:s 2,2-meterteleskop vid ESO:s La Silla-teleskop i Chile. Rådata för bilden handplockades från ESO:s arkiv av Joe DePasquale som en del av ESO:s ”Hidden Treasures”-tävling.
Galaxens form, platt som en pannkaka, visar på att den ännu inte kommit i närkontakt med en annan galax. En eventuell galaxkollision skulle ha rubbat den delikata balansen i den tunna skivan av stjärnor och bildat en mindre centralkärna, en så kallad bulb. De flesta astronomer tänker sig att galaxer växer genom att gå samman med andra galaxer i en process som de kallar hierarkisk galaxbildning. Med tiden borde denna process skapa en stor kärna i mitten av varje spiral. Färsk forskning visar dock att galaxer utan bulb - renodlade skivgalaxer, som NGC 3621 - faktiskt är ganska vanliga.
Astronomer intresserar sig dessutom för just den här galaxen på grund av att den ligger nära oss. Det gör att många olika typer av astronomiska objekt inuti den kan studeras. Detta inkluderar områden där nya stjärnor bildas, moln av stoft och damm, och de pulserande stjärnor som kallas cepheidvariabler och som astronomer använder för att mäta avstånd i universum. Under sista delen av 1990-talet var NGC 3621 en av 18 galaxer som valdes ut i ett av Hubbleteleskopets nyckelprojekt: att observera cepheidstjärnorna för att kunna med större noggrannhet än tidigare mäta hur snabbt universum expanderar. I detta framgångsrika projekt observerades 69 cepheidvariabler bara i denna galax.
För att skapa bilden kombinerades ett flertal monokrombilder tagna genom fyra olika färgfilter. Bilder som togs genom ett blått filter har färglagts med blått i den slutgiltiga bilden, bilderna som togs med ett gulgrönt filter visas som grönt, och de som gjordes med ett rött filter har här blivit orangerött. Dessutom har bilder som togs med ett filter som isolerar glöden från vätgas använts för att ge den röda färgen i bilden. Den totala exponeringstiden var 30 minuter i det blåa filter och 40 minuter i vart och ett av de övriga. Källa: ESO.
